Diskbråck hos hund & katt

Fysioterapeuten förklarar ur ett vetenskapligt perspektiv, samt vad rehab hos oss kan bestå utav. 

Kort Anatomi  
Ryggraden består av flera kotor och mellan dessa finns diskar och små leder. Disken fungerar som en stötdämpare medans lederna ger rörlighet till ryggen.

Vad händer vid ett diskbråck? 
Vid ett diskbråck är en eller flera diskar mellan kotorna påverkade och diskmaterialet som hamnat i kotkanalen orsakar en kompression eller kontusion av ryggmärgen och det är detta som i olika grad ger neurologiska störningar och smärta (Ruddle et al., 2006). 

TVÅ TYPER AV DISKBRÅCK HOS HUND  
Det finns två typer av diskbråck hos hund; Hansen typ I och Hansen typ II (Brisson, 2010). Hansen typ I innebär att diskens yttre lager rupturerar, vilket ofta sker hos kondrodystrofa hundar (hundar med trubbnosfrån tre års ålder (Brisson, 2010). Hansen typ II är en åldersrelaterad degenerationsprocess där diskmaterial buktar ut i ryggmärgskanalen och orsakar tryck på nerverna (Brisson, 2010).

Hur stor skada?  
Omfattningen av skadan påverkas av avståndet nerven måste regenerera, typen av nervskada och omgivande vävnadsskada (Kube & Goldberg, 2018). 

Diskbråck som sker i det thorakolumbara området orsakar upper motor neuronsymtom (UMN) (Ruddle et al., 2006). UMN kan ha en bättre prognos än diskbråck som sker i det kaudala lumbara området som orsakar lower motor neuron-symtom (LMN) (Ruddle et al., 2006). Nervcellsgrupperna UMN och LMN påverkar somatisk motorisk aktivitet, det vill säga de efferenta nerverna som styr kroppens viljestyrda muskler (Brisson, 2010). UMN utgår från det motoriska området i cerebrala kortex eller hjärnstammen, medan LMN utgår från den grå massans ventrala horn i ryggmärgen eller hjärnstammen (Brisson, 2010). LMN utgör länken mellan UMN och musklerna (Brisson, 2010). Initialt kan en skada på UMN orsaka spasticitet, ökade reflexer och förlust av styrka, medan en skada på LMN kan orsaka slapphet, förlust av styrka samt förlust av reflexer och muskelmassa (Ruddle et al., 2006)

Diskbråck är en vanlig orsak till neurologisk dysfunktion hos hund och oavsett om skadan opereras eller inte behövs rehabilitering för att återfå bästa möjliga funktion i bakbenen. Ett diskbråck som orsakar paraplegi ger följder som orsakar ökad inaktivitet och ökad tid i stillhet. Ytterligare symtom kan vara minskad ledrörlighet, muskelkontrakturer, muskelatrofi och minskad cirkulation. En patients villighet och motivation att utföra rehabilitering påverkas av förekomsten av smärta. Forskning gällande rehabiliteringsmetoder vid paraplegi på hund är begränsad. 

REHABILITERING 
Terapeutiska övningar som ökar aktiv ledrörlighet, muskelstyrka, uthållighet, snabbhet och proprioception är generellt grundpelarna i ett rehabiliteringsprogram (Drum et al., 2015). 

 Rehabilitering bidrar till att förkorta tiden i stillhet enligt en fallstudie av Branscombe (2008).

Vid rehabilitering av en paraplegisk patient finns tre enkla metoder som inledningsvis kan användas för att påverka smärta, ledrörlighet, muskelkondition och muskelmassa (Prydie & Hewitt, 2015). Metoderna är passiv rörelseträning, massage och ståträning (Prydie & Hewitt,2015).

Passiv rörelseträning och massage är passiva metoder och ståträning är en aktiv metod (Branscombe, 2008; Rusbridge, 1997; Prydie & Hewitt, 2015). Dessa tre metoder är enkla att använda och kräver ingen speciell utrustning (Keylock, 2000, Millis et al., 2014; Sharp, 2008). Dessa metoder skulle även kunna vara lämpliga att använda under den subakuta fasen som varar upp till en vecka efter skada eller operation, innan uppbyggnadsfasen börjar (Prydie & Hewitt, 2015). 

Massage definieras som mobilisering av mjukdelsvävnad (Corti, 2014). Ståträning definieras som att få upp patienten i stående position med hjälp av viktbärande stöd (Archer, 2006)

Passiv rörelseträning definieras som att benet proximalt om leden stabiliseras och benet distalt om leden som ska behandlas greppas och rörs varsamt i önskad riktning (Coates, 2018; Marcellin-Little & Levine, 2015).

Andra metoder som kan användas är fysioterapeutiska behandlingsmetoder som kryoterapi, värmeterapi, terapeutiskt ultraljud, elektrisk stimulering, laserterapi och chockvågsterapi (Millis & Levine, 2014). Ytterligare metoder som kan användas är hydroterapi som simning och vattentrask samt fler alternativ vid aktiv träning som exempelvis kavaletti och balansbollar (Millis & Levine, 2014).  

Det som vi på kliniken sett ha mest framgång är att följa varje djur med diskbråck varje vecka, helst flera besök varje vecka initialt efter att skadan har skett samtidigt som individuellt anpassade hemövningar ges ut till djurägaren. Här finns alltid en dialog mellan remitterande/ansvarig veterinär /neurolog för att bedöma smärta, behov av eventuell smärtlindring och uppföljning efter rehabilitering. 

Vad man påbörjar med i rehabiliteringen beror helt på skadans omfattning, läkning, hur långt de gått efter operation eller konservativ behandling (utan operation) , individuella faktorer hos djuret samt veterinärens rekommendation. Vid förlamning hos djuret brukar sedvanligt neurolog vara ansvarig för djuret och utföra flerta bedömningar, sedvanligt är att man opererar bort diskmassan så fort som möjligt efter skadan med hjälp av kirurg för bästa resultat. Därefter får djuret rehabilitering och vård efter operation på djursjukhus för att sedan kunna påbörja sin fortsatta rehabilitering hemma och/eller både på klinik samt hemmavid med fortsatta uppföljningar hos neurolog/veterinär. 

Vi använder oftast alltid av löpbandsträning  vattenterapi samt mycket balansträning initialt. Mycket hjälp kan behövas för att enbart lära kroppen igen att hitta tillbaka till så enkla funktioner som att kunna sätta sig upp och ned, vända på sig, lägga sig ned, gå i trappa. Oftast behövs mycket mjukdelsbehandling både hemma och på klinik för att underlätta prognos, ta bort smärta, och mjuka upp muskler som blir stela om vartanannat. 

Precis vid skadans skede så försöker kroppen skydda ryggmärgen och musklerna blir oftast oerhört stela vid området. Efter en tid så kompenserar djuret oftast pga nedsatt rörlighet, förlamning, eller nedsatt känsel och behöver hjälp att inte bli för stel i andra delar av kroppen, likväl hitta tillbaka rätt rörelsemönster eller så bra som möjligt för att återfå den allra bästa funktionen som är möjlig.  Detta utvärderas kontinuerligt hos oss för att se att vi är på rätt väg i vår rehabilitering eller behöver bromsa eller öka aktivitet.